Det börjar nu gå mot slutet på detta äventyr,,,,,och jag tycker att det gått lättare än jag räknat med, men jag tycker själv att jag hade tur som fick viktväktarna på min lott det har passat mig. Jag har fått lära mig att äta "rätt" det har visat sig att det funkat, det har varit lite segt ibland då menar jag att det går långsamt ner i vikt ibland men vissa veckor går det fortare. Det gäller att inte ge upp de veckor när det inte funkar. När man tittar på de byxor som jag hade när jag började så känner man att dit vill jag inte tillbaka, uniformen som jag har på lkc är tre nr mindre och även de byxor som jag bytt till börjar även de bli för stora. Sen är det trapporna upp till lkc nu är det inga som helst problem att ta dem istället för hissen. Men jag har en liten latmask i mig vilket gjort at jag fortfarande tar bilen till jobbet istället för cykeln, men man kan ju inte vara helt perfekt. Ni som försökt att gå ner i vikt och känner hopplöshet när det inte funkar för det gör det om man ger sig faan på det och det gäller att man har stöttning hemma det är oerhört viktigt. Åsa och resten av familjen har varit ett helt otroligt stöd, de har hjälpt mig att hitta rätt mat som de vet jag gillar. Sen får jag skäll när de sett att jag fuskat och det ska jag ha. Fusket har bestått i att jag smakat en kall då och då men man måste känna att man lever ibland också det är viktigt tror jag att man måste unna sig något ibland gör man inte det tror jag att man tröttnar och faller tillbaka. Motion är mycket viktigt, för min del kör jag gympa i korpen vilket passat mig bra även som "fet" men på slutet innan sommaruppehållet var det riktigt roligt att gå till passen för det gick så mycket lättare så jag ser fram emot hösten när den sparkar igång igen. Sen har jag börjat gå betydligt mer som ni läst tidigare så går jag en runda som jag kallar landerydsvängen som är ca 8 km, ett sätt har varit att lyssna på talböcker och drömma sig bort i en annan värld när man går det är en skön avkoppling vilket jag starkt kan rekommendera. Springa tja det är ett nödvändigt ont för mig jag hatar verkligen att springa så det gör jag bara för att jag måste. Jag ska nog erkänna att det är pressen från er som följer mig som fått mig att springa så mycket, för att komma ner till viktväktarna och väga sig och att då vågen skulle visa på plus det finns inte min värld. Jag tycker att denna tid har varit bara positiv jag kan inte säga att det finns något som skulle göra att jag ångrat mig när jag hoppat på detta. Ingela på jobbet som övertalade mig att anmäla mig kan jag bara lyfta hatten för och tacka henne för att jag nu mår så mycket bättre och tack Maria på corren för att du tog ut mig till detta äventyr. Nu ska jag se fram emot en skön sommar det blir nog en hel del grillat och tja som ni förstår en och annan KALL . Men än är det inte riktigt slut några rader till blir det nog innan ni slipper mig. Ha det alla.
Magnus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar